Det kan nog vara så vad heter den som gör rent i eldstaden på loket?

I bifogad länk kan man i sista inlägget läsa lite om lokputsarens sysslor.

Anbytarforum: Lokomotivputsare

Tack då är vi tydligen på rätt väg alla och jag fick veta svaret på min fråga

Lite mer i denna länk

 Detta inlägg gillade jag, det ger en syn på hur det var i gammla dagar.

Ronny-K!

Det var intressant att läsa! Man kan ju undra hur många yrkesbeteckningar det fanns förr på SJ? Varje liten del som skulle skötas verkade ha sin man, som utförde det.

Min pappa var eldare på lok ett kortare tag (på 40-talet), men jag tror inte han var putsare före det. Han slutade med det och jobbade sedan på lokstallet, som reparatör och det tror jag han gjorde för att inte behöva jobba på nätterna.

Att vara eldare var nog ett smutsigt jobb. Jag kan tänka mig att  koldamm yrde omkring, när han skyfflade in kolet. Han berättade att han drack stora mängder av mjölk, då han kom hem. Kanske var detta ett sätt att neutralisera koldammet, som kom in i kroppen.

#6

Hej Ambi!

Det fanns nog som du säger många titlar, och de verkade vara viktiga förr. I min hemstads kyrkogård ser man järnvägsfolkets titlar på gravstenarna. "Lokputsaren", "Lokreparatören" (som på min morfars sten), "Stationskarlen" m. fl.

Ja eldarens syssla var nog hård. Historier jag hört förtäljer att eldaren inte fick gå upp på loket på samma sida som föraren..

Ronny

fd. Lokreparatör

#7

Ja, det skulle inte förvåna mig om det var så, att eldaren gick in på en annan sida, än lokföraren.

Vi hade en lien bok med SJ-vitsar och en teckning visar en mor som bjuder sina barn på fika och säger "Ta för er! Pappa har blivit stins!"

Jag vet inte om den var så kul, men jag minns den teckningen i alla fall. Så nog var det rangordning bland titlarna.

F d lokreparatör säger du. Detta "brott" är väl preskriberat, men pappa tog hem trasor, som användes att torka av sig på, antar jag, från stallet. Vansinnigt slitstarka! Jag har kvar dem än, trots ständig användning efter 40 år.

#8

Kallades putstrasor..

Att din far drack mjölk efter ett pass kanske är kopplat till all giftig rök han ofrivilligt fick dra i sig. I lokverkstan fick vi t.ex mjölk på "firmans" bekostnad när vi svetsade i galvat stål. Detta för att motverka Zinkfrossa. Har haft det en gång, mycket obehagligt.

Kanske hjälpte mjölken din far mot det han andades in.

Om han var eldare på 40 talet är det inte säkert att han bara skyfflade kol, det eldades med både ved och torv under krigs(ransonerings)åren också har jag hört.

#9

Zinkfrossa har jag aldrig hört talas om, men det låter inte trevligt.

Oftast fanns det inte så mycket tid för lokföraren och eldaren att samspråka, bägge hade nämligen yrken som krävde deras fulla uppmärksamhet.

Lokföraren skulle framföra tågsättet på ett säkert sätt och hålla blicken på spåret och eventuella signaler. Framåtsikten från ett ånglok lämnar mycket kvar att önska och det krävdes nog att han inte stördes.

Eldaren ansvarade för att trycket hölls konstant i ångpannan - inte för lite och inte för mycket. Av eldaren krävdes linjekännedom och fordonskännedom, det gällde att veta precis när man skulle skyffla in kol och hur man skulle sprida det i eldstaden. Utöver detta krävdes svängrum, så det är inte konstigt att var och en höll sig på sin kant.

#11 Det var nog inte bara kravet på uppmärksamhet som gjorde att "de höll sig på sin kant".

Hierarkin inom SJ med uniformer och gradbeteckningar som jag tror fanns kvar till -70, låg nog bakom det mesta. Lokföraren var "kung". Alla skulle veta sin plats. Detta gällde inte bara SJ utan flera andra verk uppbyggda med militärisk förebild.

Det gällde Televerket också kan jag tala om